Lagen och renen
Rennäringen och samerna har fått uppleva många kast i politiken genom århundradena. På 1500-talet godtog den svenska staten att samerna hade ensamrätt till vissa områden, så kallade lappskatteland. Den här rätten betraktades fortfarande som äganderätt under 1600- och 1700-talen. Samtidigt ökade trycket från den svenska staten på att kolonisera lappmarken.
Lappmarksplakatet från 1695 gav nybyggare skattefrihet och andra förmåner om de etablerade sig i områden som dittills nyttjats av samer. Kolonisationen blev dock begränsad, men samernas inflytande kom att minska steg för steg. Odlingsgränsen som drogs i slutet av 1800-talet var ett sätt att klargöra hur långt upp nybyggarna kunde bosätta sig. Väster om odlingsgränsen skulle marken vara förbehållen renskötseln.
Renbeteslagen som kom 1886 var en början på en nedmontering av de gamla lappskattelanden. Med lagen delades de upplåtna områdena in i lappbyar. Inom dessa skulle renskötseln bedrivas kollektivt. Samerna drabbades också av att den finsk-svenska gränsen stängdes. De förlorade också rätten att ha renar på norska sidan gränsen, något som den svenska staten beslutade utan att förhandla med samerna.
Lappskatten avskaffades av staten 1928 genom förändringar i renbeteslagen, och då minskade samernas inflytande över markanvändningen ytterligare. Vilken grad av rättigheter som rennäringen respektive staten har till markerna idag är fortfarande oklart och frågan är föremål för rättsliga tvister.
Rennäringslagen 1971
Den rennäringslag som gäller idag infördes 1971. Enligt lagen tillfaller renskötselrätten den samiska befolkningen och den bygger på urminnes hävd. Lagen anger också att renskötsel bara får bedrivas av en same som är medlem i en sameby.
I rennäringslagen fastställs inom vilka områden renskötsel får bedrivas. Året-runt-marker är Norrbottens och Västerbottens lappmarker ovanför odlingsgränsen, renbetesfjällen i Jämtlands län samt ytterligare några områden i Jämtlands och Dalarnas län. Vinterbetesmarker, där renarna får uppehålla sig under perioden 1 oktober–30 april, utgörs av övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen samt "sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året". Tolkningen av vilka områden renarna har rätt att beta i har varit föremål för tvister, både i kustlandskapen (det så kallade Nordmalingsmålet), och i Härjedalen.
Skogsvårdslagen
Det är huvudsakligen tre paragrafer i skogsvårdslagen som berör hänsyn till renskötseln. 20 § handlar om samråd, 18 § berör fjällnära skog och 31 § beskriver den generella hänsynen till rennäringen.
Samråd
Enligt 20 § ska berörd sameby inom samebyns året-runt-mark beredas möjlighet till samråd för åtgärder som kan påverka renskötseln. Samråd ska alltid genomföras om avverkning påverkar hänglavsbärande skog, rastbete, arbetshage, flyttled eller om hygget ansluter till kalmark eller plantskog som tillsammans med det planerade hygget överstiger 20 hektar inom brukningsenheten (i fjällnära skog 10 hektar). Andra samrådspliktiga åtgärder är gödsling och byggande av skogsbilväg.
Samråd ska också genomföras utanför året-runt-markerna enligt § 31. Detta samråd gäller för större markägare.
Läs mer om samråd på Skogsstyrelsens hemsida.
Skogsvårdslagen § 31
| ”Vid skötsel av skog ska i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning den anpassning ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen. Vid planläggning och genomförande av åtgärderna ska eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och till vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna.” (svl § 31) |
I de allmänna råden till § 31 påkallas årliga samråd även utanför året-runt-markerna mellan större skogsägare och samebyarna. I de allmänna råden till lagen finns specifikationer på åtgärder, till exempel att föryngringsavverkning inte bör utföras så att flyttleders funktion försämras.
Certifiering
Mer än hälften av den svenska skogen är certifierad enligt FSC (Forest Stewardship Council) eller PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification schemes). Båda systemens skogsstandard trycker på att hänsyn ska tas till rennäringen. Den nya FSC-standard som börjar gälla 2020 ger urfolk, som samer, utökade rättigheter. Dessa innebär bland annat att samerna får ökat inflytande i samråden om skogsbruksåtgärder. Om vissa villkor är uppfyllda får samerna möjlighet att säga ja eller nej till en åtgärd.
Läs mer om certifiering i Skogskunskap.