Naturskogen ger vägledning

En skog som långt tillbaka utnyttjats extensivt av människan kan kallas naturskog, likväl som en sentida skog som har uppstått och utvecklats fritt efter till exempel en skogsbrand.

Ofta en störd miljö

Naturskogen är ingen statisk miljö. Den har i själva verket ofta påverkats av störningar i större eller mindre skala. Bränder, stormar, översvämningar, betande djur och skadeinsekter är exempel på naturliga störningar i skogen. Störningarna har haft olika omfattning och har återkommit med olika frekvens. De har bidragit till en mosaik i landskapet.

Ståndorten kan skvallra om vilka störningar som dominerat på platsen. Friska och torra marker har som regel brunnit oftare än fuktiga och blöta marker. På vindutsatta sluttningar kan stormfällen ha bidragit till dynamiken, medan träden har stått kvar längre i skyddade lägen.

Brandpåverkade skogar varierar i utseende över tiden och inrymmer flera successionsstadier. Skogar som främst påverkas av interna störningar (insekter, röta, enstaka vindfällen) präglas i stället av mer stabila förhållanden. Arter kan vara anpassade till olika typer av störningar.

Moderna strategier och modeller för naturhänsyn i den brukade skogen bygger ofta på kunskap om naturskogens dynamik. När vi skapar död ved och större variation i den brukade skogen, skapar vi samtidigt funktioner som finns i naturskogen.

Skogsbrand

Skogsbrand. Foto Yvonne Aldentun.

Brand har länge varit en viktig störningsfaktor i den svenska skogen. Bränder startade genom blixtnedslag som spred sig lätt i skogar med mycket torra träd och död ved. Svedjebruk har dessutom säkert bidragit till många förlupna bränder.

Brann oftare i södra Sverige

Frekvensen av blixtnedslag visar att bränder varit vanligast i den sydöstra delen av Sverige. Lägst har brandfrekvensen varit i Norrlands inland och Skåne. Studier av stamtrissor visar att det ofta brann med 20-30 års mellanrum i södra Sverige, och med 80-110 år i norra Sverige. Brändernas utbredning kan också ha skilt sig åt mellan norra och södra Sverige.

Oftast brann bara markskiktet i skogen. Träd med tjock bark, som tall och ek, stod emot bränderna bra. Mängden döda och skadade träd liksom påverkan på markskiktet varierade kraftigt efter bränderna. Många arter är helt beroende av brandpåverkade miljöer för sin överlevnad. Idag råder det brist på dessa miljöer.

Lövbrännor brukar man kalla de täta uppslag av pionjärträdslag med björk, asp, sälg, gråal och tall som kan uppstå på lite bördigare markavsnitt efter bränder. Lövbrännorna i sig genererar på sikt en hel del död ved då träden står så tätt att de självgallras.

Många träd överlevde

Förr trodde man att bränderna oftast var väldigt stora och kraftiga och att lövbrännor utan kvarvarande äldre skog var vanliga i skogslandskapen. Numera är uppfattningen att en hel del levande träd överlevde skogsbränderna. I Sverige finns ett 80-tal arter som är beroende av eller har mycket svårt att överleva utan bränder. Välkända exempel är brandnäva och svedjenäva.

Rökdansfluga, sotsvart praktbagge och brandskiktdyna (en svamp) är andra.

Intern dynamik

I områden utan storskaliga störningar är det istället den interna dynamiken som präglar skogen. Störningarna kan vara allt mellan insektsangrepp, bete av större växtätare, stormar, extrem torka, brand eller översvämning - så länge de är i den lilla skalan.

I stormluckan släpps ljuset ner och nya träd får chans att utvecklas. Norra Kvills nationalpark. Foto Mats Hannerz.

Skuggtåliga trädslag

I de små luckorna får ljusälskande pionjärträdslag som björk och tall svårt att hävda sig. I stället kommer skuggtåliga trädslag att ta över. I södra Sverige kan det förutom gran vara bok, och ibland även lind och alm eller ask. I dessa skogar, och även i sumpskogar i hela landet, är det de små händelserna som formar skogens utseende. Med tiden blir skogen olikåldrig och fullskiktad.

Kontinuitet

Precis som vissa arter anpassats till brand har andra arter anpassats till mera stabila förhållanden. Månghundraårig kontinuitet ryms inte i den brukade skogen. Därför behövs både naturhänsyn och skyddade områden. Hänglaven långskägg som trivs i gamla granskogar och läderbaggen som behöver ständig tillgång till gamla och ihåliga ekar är två exempel på arter som behöver stabila förhållanden.

Översvämningar

En naturlig störning som var betydligt vanligare förr är större översvämningar. Vattnets vägar i landskapet såg annorlunda ut fram till för bara några hundra år sedan. Älvar, åar och andra vattendrag svämmade regelbundet över och gödslade stora områden innan vi människor började dika ut och reglera vattnet för att få tillgång till mer odlingsmark och skogsmark.

Sjösänkningar och dikningar har inte bara minskat omfattningen av översvämningarna utan också medfört att arealen våtmarker minskat dramatiskt främst i södra Sveriges slättlandskap. I Skåne och Mälardalen finns idag bara en tiondel av den ursprungliga våtmarksarealen kvar. Uppskattningsvis 1 miljoner hektar våtmarker har dikats av skogsbruket, och av torvmarkerna har ungefär 15 % dikats.

Bävern är en art som bidrar till översvämningar i naturlandskapet. I och med bäverns återkomst i landet har det återigen blivit vanligare med bäverdämmen och skog som översvämmas. Bävern gör alltså naturvårdsnytta genom att skapa död ved. Samtidigt kan bäverns också förstöra naturvärden då den t.ex. gärna fäller aspar i strandnära miljöer.

Bävern är en modern naturvårdare som skapar översvämningar i skogen. Foto Per Harald Olsen, Wikipedia commons.

Kulturpåverkan

Kulturpåverkan av människan och hennes betesdjur har, åtminstone i södra Sverige, pågått under så många tusen år att det nästan kan betraktas som en naturlig störning. Stora gräsätare har dessutom funnits i landskapet före tamboskapen.

Halvöppna miljöer

Djurbetet, hagmarkerna och i viss mån även åkermarkerna bidrog till att landskapet öppnades upp och gav plats för arter som inte trivs i den slutna skogen. Ett stort antal växter och djur är därför anpassade till glesa skogar eller halvöppna miljöer.

Skogsbete på Kallriga, Uppland. Foto Gillis Aronsson, Upplandsstiftelsen.

Artmångfalden i Sverige var därför sannolikt störst just före industrialismen. I det moderna landskapet finns öppen åker och skog medan de halvöppna miljöerna blivit alltmer sällsynta. Detta behöver också beaktas då naturhänsynen planeras.

Arter som är beroende av kulturpåverkan återfinns idag både i jordbruks- och skogslandskapet. Gröngöling, slåtterfibbla och nattviol är exempel på arter som trivs i hävdade marker liksom många fjärilsarter. Att sköta gamla kulturmarker är en viktigt men det finns också arter som finner sig tillrätta på hyggen med bra naturhänsyn och ser det som en fullgod ersättning till de försvinnande hagmarkerna.