Skogen är formad av historien

Dagens skogar har påverkats under århundraden,  till och med årtusenden, av samverkan mellan människa och natur. Var i landskapet vi har odlat, bott, svedjat och dämt upp vatten bestämmer mycket av var det växer skog och vilken skog det är. Och dessutom vilka arter som finns i landskapet.

Olika landsdelar har påverkats olika mycket och i olika takt. I norra Sverige var fångstkulturer med jakt och fiske  förhärskande under lång tid. Bosättningarna var främst  knutna till kusten och älvdalarna.

Längre söderut har odling och betesdjur varit ett inslag i landskapet under flera tusen år. Skogarna i södra Sverige har bytt utseende många gånger om. Under medeltiden skapades det halvöppna kulturlandskapet i Sydsverige som sedan levt kvar ända in i vår tid.

Kanske var artmångfalden i Sverige som störst just innan industrialiseringen. Mänskliga aktiviteter hade då tillfört nya miljöer, men ännu inte raderat ut de ursprungliga miljöerna. Det fanns alltså plats för både öppenmarksarter och skogens arter.

De senaste 300 hundra åren har varit en omvälvande tid för människorna, skogen och landskapet i stort. Befolkningstillväxten har varit snabb och tekniksprången stora. Förändringar i jordbruket och bergsbruket har också lett till stora förändringar av skogsbruket.

Jordbruket

Odling, bete, bränsle och virke

Användningen av jordbruksmarken och skogsmarken hänger ihop. Skogen har gett plats för odling, svedjebruk och betesmark till djuren. Skogen har också stått för bränsle och byggnadsvirke. Den snabba befolkningsutvecklingen från 1700-talet och framöver gjorde att omfattande skogsområden togs i anspråk för jordbruk.

I Värmland, Bergslagen och södra Norrland satte svedjejordbruket spår, både i skogen och i form av kulturlämningar. De första svedjejordbrukarna från Finland kom under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Staten uppmuntrade uppodlingen av skogsområdena genom skattelättnader, men efterhand blev man rädd att skogen skulle ta slut. Foto I K Ihna (Wikipedia commons).

Men marken räckte ändå inte för att mätta de många munnarna. På 1800-talet utvandrade var fjärde svensk. Störst areal åkermark hade vi 1927. Därefter skedde en dramatisk omställning av jordbruket. Människor övergav landsbygden och fann sin försörjning i städerna. Introduktionen av konstgödsel gjorde jordbruket effektivare och den odlade arealen minskade.

Skogen kommer tillbaks

Under hela 1900-talet bredde skogen åter ut sig över det som människan tidigare omvandlat till öppen mark, ängar och hagar. Det skedde både genom naturlig igenväxning, sådd och plantering. Den planterade skogen blev likåldrig, tätare och bestod i hög utsträckning av gran. De skötta skogarna växte bra men var inte lika attraktiva för skogens många växter och djur. Oskötta skogar och naturskogsrester blev därför till viktiga reträttplatser för många arter.

Under 1900-talet planterades mycket jordbruksmark igen. Foto Bosse Backström/SKOGENbild.

Bergsbruket

Beroende av träkol

Utvinningen av järn, koppar och silver i Mellansveriges gruvor var en viktig förutsättning för Sveriges ställning som stormakt under 1600-talet. Järnet från Bergslagen gav Sverige en ledande ställning på världsmarknaden ända in på 1800-talet.

Det tidiga bergsbruket var helt beroende av rik tillgång till ved och framför allt träkol. Det var enklare att transportera järnet till skogstillgångarna än vice versa. Därför var förädlingen av malmen spridd över stora områden. Områden där den biologiska mångfalden under lång tid fick stå tillbaka.

Bergsbruket krävde enorma mängder ved för koltillverkning till masugnarna. Foto Emil Låftman, Tekniska museet. Wikipedia commons.

Bruken anlägger ny skog

Behovet av ved och virke gjorde att bruken började köpa upp stora skogsområden i närheten av gruvorna. Man insåg också värdet av att anlägga ny skog för att långsiktigt förse sig med skogsråvara. Skogsbruket övergick från att vara exploaterande till att vara producerande. Detta skogsbrukskoncept skulle senare få spridning både norr- och söderut i landet.

Under perioden 1850-1950 förändrades produktionsmetoderna för järnhanteringen. Träkolet behövdes inte längre och de skogar man skapat kunde istället användas i sågverk och i massaindustrin. Kolningsepoken upphörde omkring 1950.

Det tidiga skogsbruket

Dimensionshuggning...

Dimensionshuggning tillsammans med vedtäkt är de äldsta huggningsformerna där man tagit hand om träden.

Dimensionshuggning var vanligast i Norrland och då avverkades de grövsta och mest värdefulla träden medan yngre och klenare träd lämnades kvar. Dimensionshuggna skogar har i efterhand ofta beskrivits som sönderhuggna trasskogar, åtminstone sett med en skogsbrukares ögon. Med biologens ögon kan de dock ha utvecklats till värdefulla och artrika biotoper idag.

När sulfit- och sulfatprocesserna möjliggjorde massaframställning under andra halvan av 1800-talet blev även de klenare träden intressanta. I stället för att bara plocka ut de största träden blev det nu lönsamt att avverka allt gagnvirke på en trakt.

Dimensionsavverkat bestånd i Båtsa kronopark, Arjeplog. Avverkningen gjordes 1899 och fotot är från 1922. Enstaka tallplantor har kommit upp. Foto Karl Erik Kallin. Skogsbiblioteket, SLU.

...och vedtäkt

I Bergslagen och andra delar av Sverige behövdes stora mängder ved för bergsbruket. För träkolstillverkning användes både barr- och lövträd. Hela bygder rensades på lättillgängliga träd. Bara i de svårtillgängliga områdena lämnades skogen kvar. Södra Sveriges bondeskogar brukades på ett annat sätt. Där behöll skogen länge sin mångbruksfunktion och fortfarande kan man på många håll se spåren av de gamla inhägnade inägomarkerna och utmarkerna där djuren betade. Djurbetet kunde gå hårt åt skogen och träden avverkades främst till ved och husbehovsvirke.

Det mekaniserade skogsbruket

Tekniksprång och högre produktivitet

Efterkrigstidens skogsbruk präglades av stora tekniksprång och en tydlig inriktning mot ökad virkesproduktion. Målet var att förhindra den virkesbrist som befarades på grund av skogarnas ålderssammansättning.

Barkningsmaskinen Valo bakom en Fiat skogstraktor. Foton från Skogsbilder, Skogsbiblioteket, SLU.

Från 1950-talet blev trakthyggesbruket dominerande och var under ett antal decennier det enda godkända skogsbrukssättet. Under den tidiga trakthyggesepoken byggdes också nätet av skogsbilvägar ut kraftigt och skogarna blev tillgängliga för avverkning på ett sätt som aldrig tidigare.

Maskinerna blev bättre och hyggena allt större. Det ledde till en dramatisk produktivitetsökning i skogen under 1960-80 talet. Samtidigt blev skogsbrukets effekter i landskapet tydligare och allt fler vände sig emot skogsbrukets metoder.

Produktivitetsutvecklingen i skogen, kubikmeter per dagsverke. Skogforsk, illustration Anna Marconi.

Växande konflikt mellan produktion och naturvård

De kalhyggen som togs upp på 1960- och 70-talen var ibland både stora och kala. Lövträd skulle ersättas med ekonomiskt mer intressanta barrträd. Nya snabbväxande trädslag som contortatall introducerades i stor skala på 1970- talet. Kraftiga markberedningsmetoder, gödsling, dikning, genetisk förädling och kortare omloppstider skulle också bidra till att öka produktionen.

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet besprutades hyggen och ungskogar från luften med hormoslyr för att motverka lövträdsuppslag. De lövfattiga äldre skogarna i Mellansverige vittnar fortfarande om denna epok. På 1970-talet delade också staten ut bidrag till de markägare som omförde spontant igenväxande jordbruksmark till barrträdsplanteringar. Samtidigt blev kalytorna fler och den uppväxande skogen alltmera jämnårig och trädslagsren.

Det mekaniserade skogsbruket förmådde under några decennier förändra den svenska skogen ganska radikalt. De gamla träden blev färre, den döda veden likaså. Skogarna blev mörkare och tätare. På andra platser var skogen helt 15 borthuggen. Variationen i skogslandskapet minskade och det uppstod brist på både mat, bostäder och lämpliga livsmiljöer för många av skogens invånare.

Men det fanns krafter som verkade för en förändring. Parallellt med den tekniska utvecklingen i skogen började också den moderna naturvården ta fart.

Det moderna skogsbruket

Grunden för det moderna naturvårdsarbetet lades egentligen redan i 1960 års naturvårdsutredning där organisationen, inriktningen och arbetssätt för det svenska naturvårdsarbetet fann sina former.

I naturvårdsutredningen lyftes bland annat behovet av en generell naturvårdshänsyn fram, vid sidan av områdesskyddet för de mest värdefulla naturområdena. Där pekade man också på att huvudansvaret för den generella hänsynen borde ligga på dem som brukar skogen.

Men det skulle dröja innan tankesättet fick genomslag. 1975 kom de första skrivningarna om naturhänsyn i skogen. 1979 infördes krav på hänsyn till florans, faunans och kulturmiljövårdens intressen i skogsvårdslagen. Men i praktiken hände inte så mycket till gagn för naturvården i skogen.

Naturvården tar fart

På 1970-talet lanserades begreppen flora- och faunavård av några forskare på Skogshögskolan. Artfaktablad började upprättas, forskningsprojekt initierades, flera handböcker togs fram och praktiska kurser genomfördes.

I mitten av 1970-talet kom också det första "rödlistorna" över hotade och missgynnande arter. Genom att samla kunskap om missgynnade och hotade arter försökte man lära sig mer om hur arternas förekomst hängde samman med markanvändningen. 1990 ledde det till bildandet av Artdatabanken som idag är Sveriges kunskapscentrum för arter och naturtyper.

Under 1980-talet stärkte naturvården sina positioner både nationellt och internationellt. Det infördes restriktioner rörande dikning och avverkning i fjällnära områden, den kemiska lövbekämpningen på skogsmark förbjöds och ädellövskogslagen infördes. Sakta började naturhänsynen i skogen vinna terräng.

År 1993 beslutade riksdagen att produktionsmålet och miljömålet i skogen skulle ges lika värde. Skogsbrukets sektorsansvar för naturhänsynen i skogen tydliggjordes också. Sedan dess har naturhänsynen stadigt utvecklats och förbättrats.

Hänsynsträd och högstubbe, exempel på tidig naturhänsyn. Foto Mats Hannerz.

Åtgärderna börjar ge effekt

Det tar tid att förändra ett skogslandskap. Sedan 1990-talet har ungefär en femtedel av alla bestånd avverkats, och dessa skogar skiljer sig markant från de som avverkades under 1960- till 1980-talen. Den nya skog som växer upp innehåller lämnade hänsynsträd, sparad död ved, hänsynsytor och hänsynsområden.

På sikt kommer den lämnade hänsynen att sätta spår i varje bestånd. Om 5 % av virket lämnas som hänsyn vid varje avverkning kommer hela skogslandskapet på sikt att innehålla 5 % hänsyn, utöver frivilligt och formellt skyddade områden. Förbindelselänkar och kantzoner kommer också att knyta ihop skogslandskapet så att det blir mindre fragmenterat.

Naturvårdsarbetet i skogen kommer aldrig att bli "färdigt". Det handlar istället om ett fortlöpande arbete och ständiga förbättringar. De faktiska effekterna av hänsynen är svåra att mäta och utvärdera, men det finns flera positiva tecken i miljömålsuppföljningarna.

Dagens naturhänsyn omfattar mer åtgärder som här med sparad död ved, kantzoner och hänsynsytor. Foto Lena Gustafsson.