Södra barrskogsregionen

Idag dominerar barrträden även i den södra barrskogsregionen. Tidigare har ädla lövträd av främst ek, alm och lind haft en betydande utbredning i regionen. Boken finns nu naturligt främst i regionens sydvästra del och eken har sitt starkaste fäste i den sydöstra delen. Pionjärlövträden björk, asp och klibbal finns i övrigt allmänt i hela regionen.

Mälardalens starkt kulturpåverkade områden, de uppodlade slättområdena i Östergötland och Västergötland och det småländska höglandet med sina mossmarker är andra områden som ger regionen dess karaktär.

Karakteristiska naturtyper i den södra barrskogsregionen

Liksom i den norra barrskogsregionen finns mest blandskogar och med en blandad historik. Trädslagsrena skogar finns på speciella ståndortstyper men också i de många planteringarna av gran på gammal kulturmark.

Tallskogar

Tallskog i Lunsen, Uppsala. Foto Mats Hannerz.

Tallskogarna i den södra barrskogsregionen är på samma sätt som i den norra barrskogsregionen beroende av brand. På grund av den långa kulturpåverkan, gruvdrift, betesdrift och i sen tid organiserat skogsbruk finns det ännu mindre kvar av naturliga tallskogar och gamla tallar i den södra barrskogsregionen.

Brandpåverkan har varit ännu starkare i den södra än i den norra barrskogsregionen på grund av den utpräglade försommartorkan i sydöstra Sverige. Det är därför logiskt att Kalmar län har en mycket stark koncentration av brandberoende arter. Uteblivna bränderna är ett stort skötselproblem i den södra barrskogsregionen inte minst i reservat med tallnaturskog.

I Halland är viltbetet så kraftigt att tallskog på fastmark nästan är hotat som ekosystem.

Granskogar

Mossrik granskog i Uppland. Foto Mats Hannerz.

Liksom i Norrland infinner sig egenskaper i granskogen som karakteriserar intern dynamik när skogen lämnats orörd ett antal decennier. Tydligast blir det då skogen ligger skyddad och har tillgång till fukt genom bäckar, kärr, källor, surdråg eller sjökontakt.

Västsveriges relativt fuktiga klimat gynnar granskogen och bl.a. i Värmland finns utpräglade gammelgranskogar. Nästa alla dessa skogar har dock förbluffande många spår av bränder.

Pionjärlövskogar

Klibbal etablerar sig på naken, fuktig mark. Foto Mats Hannerz.

Riktiga lövbrännor är väldigt sällsynta, men lövrika skogar som uppstått till följd av utebliven eller misslyckad plantering kan ha stora likheter med lövbrännor. Särskilt om det finns kvar tallar, ekar eller andra överståndare. Liksom i den norra barrskogsregionen är mycket av naturvärdena kopplade till när lövträden börjar dö bort och granen på allvar börjar tränga sig in.

Klibbalskogarna är som regel små, men vanligt förekommande, och utgör mindre än en procent av virkesförrådet. Jämfört med andra lövträd har klibbalsplantorna mycket svårt att gro och etablera sig på annat än helt naken mark med jämn fukt. Klibbalen är därför hänvisad till erosionsmarker som bäckstränder, landhöjningsstränder, gamla grus- och lertäkter och andra marker med kraftiga förändringar i markanvändningen.

Bestånden av klibbal är ofta så täta att all fröföryngring är utesluten, men klibbalen är mästare på att skjuta stubbskott. Ska stubbskotten bli växtliga måste de ha fullt ljus. Skötsel av klibbalskogar kräver därför kraftiga huggningar. Den typiska sockelbildningen beror dels på huggningar, dels på trädens förmåga att dränera marken. Dräneringen gör att marken syresätts och då sjunker den också ihop.

Ekskogar

Gamla ekar har ofta vuxit upp i ett öppnare landskap. Hasseludden, Knivsta. Foto Mats Hannerz.

Eken är liksom tallen en ytterst anpassningsbar art, men den klarar inte konkurrensen från granen på de goda och medelgoda markerna. Eken är därför ofta hänvisad till magra, gärna gräsrika skogar, där den rent biologiskt trivs utmärkt. I och med att eken i grunden är ett brandföryngrat och ljuskrävande pionjärträd krävs successiva och ganska hårda störningar för att föryngra ekskogen.

Det är sällsynt att se växtliga unga ekar bland grövre ekar. Betydligt vanligare är att se ekarna hårt trängda av uppväxande granar eller böjda och hårt viltbetade. Huvuddelen av de större ekar man ser idag är rester från den tid då markerna var inägor; oftast ängar eller ängsbackar. Ekhagen är en speciell miljö eftersom eken inte kan föryngra sig där. Betet gör att det på sikt istället är gran, en och al som gynnas.

Kvilleken i Rumskulla är förmodligen Sveriges äldsta ek. En aktningsvärd gamling värd ett besök, så länge den lyckas hålla sig vid liv!

Blandädellövskogar

Lövblandskog. Foto Mats Hannerz.

Blandade skogar med ek, lind, ask, alm och lönn är mycket sällsynta idag men förekommer på kalkmarker och i igenväxta kulturmarker. Bortsett från eken är dessa ädellövträd skuggtåliga och föryngrar sig bäst med frön eller vegetativt. Blandädellövskogarna står i en klass för sig själva då det gäller artrikedom. Ädellövträden har näringsrik bark med högt pH som gör moss- och lavfloran rik på gamla träd. Granen brukar tränga sig in bland ädellövträden, men med undantag för eken, brukar de stå emot intrånget bra.

Bryn mot kulturlandskap

Värna brynen! Här i form av slånbuskage, Alasjön, Uppland. Foto Mats Hannerz

Övergången mellan skog och odlad mark har under långa tider varit ganska diffus i den södra barrskogsregionen. Graden av mänsklig aktivitet avtog successivt med avståndet från bebyggelsen. I takt med att tamdjursbetet i skogen upphört har övergången mellan skog och odlad jord blivit skarpare. I brynet möter skogens och kulturmarkens djur och växter varandra. Brynen fungerar lite som reträttplats för de arter som har svårt att anpassa sig till det moderna jordbrukets och skogsbrukets metoder.

I brynen finns bärande träd och buskar som fågelbär, krikon, rönn, sälg, slån och nypon. Såväl klimatet som tillgången till skydd och föda är goda i brynet. Både artantalet och individrikedomen är ofta hög i brynzonerna. Fåglar, fjärilar och steklar liksom smådäggdjur trivs alla i brynmiljöer. Ett och annat träd kan plockas ur brynen men behåll bredd, skiktning och variationsrikedom.

Värt att värna i södra barrskogsregionen

Det här behövs det mer av i den södra barrskogsregionen:

Öppna, flerskiktade tallskogar

Den i särklass största naturvärdesbristen i den södra barrskogsregionen är avsaknaden av flerskiktade tallskogar. I delar av regionen är det överhuvudtaget ont om tallskog på fastmark. Både tall- och ekskogar är naturligt ganska öppna vilket rimmar illa med skogsbrukets önskemål om täta och välbestockade skogar. Öppenheten är inte bara bra för mossor, lavar, insekter och andra småkryp, på de levande träden, utan också för de många arter som utnyttjar den döda veden.

Blandskogar med flera trädslag

Innan skogsbruket satte sin prägel på skogen var blandskogar betydligt vanligare. Fler tallblandskogar och ekblandskogar med inslag av olika lövträd skulle vara värdefullt. Åldrande pionjärträdskogar av t.ex. björk och asp behövs det också mer av.

Gamla, grova träd och död ved

Träden blir mer värdefulla för skogens arter ju äldre och grövre de är. Det gäller även döda träd och död ved. Mängden kvarlämnade träd och död ved i olika former ökar stadigt i skogen till följd av ökad naturhänsyn. Men fortfarande råder det brist på verkligt gamla och grova träd i den södra barrskogsregionen. Fristående gamla ekar är särskilt värdefulla.

Skötsel som bevarar kulturlandskapets kvaliteter

Kulturlandskapets närområden, som under lång tid vuxit igen, behöver skötas med återkommande röjningar eller bete så att öppenheten behålls och småträd och buskar gynnas. Den ökade efterfrågan på biobränsle kan vara både ett hot och en möjlighet för naturvården. Rätt utfört kan biobränsleuttag också tjäna naturvårdens syften.