Bränning

Skogsbränder var vanligare förr

Förr i tiden var skogsbränder relativt vanliga och återkom regelbundet på många marker i Sverige. Varje år brann drygt en procent av skogarna. Men sedan vi började bruka skogen har vi utvecklat allt bättre sätt att förhindra och bekämpa bränder och idag brinner endast 0,016 procent av skogarna (Källa: Naturvårdsverkets information om skogsbränder 2019). Den här utvecklingen är förstås positiv på många sätt. Men det finns också nackdelar.

Naturen behöver bränder

I Sverige finns ett 80-tal arter som är helt beroende av eller har mycket svårt att överleva utan bränder, så kallade pyrofyla arter. Två exempel är brandnäva och svedjenäva, vars frön kan ligga mycket länge i marken och "vänta på" att det ska brinna. Först efter en brand gror de, blommar och bildar nya frön. 

Rökdansfluga, sotsvart praktbagge och svampen brandskiktdyna är andra exempel som behöver bränder för att kunna överleva och föröka sig. 

Utöver de pyrofyla arterna finns också många andra arter som gynnas av brand genom ökade möjligheter till etablering, minskad konkurrens, ökad tillgång på föda m.m.

Genom naturvårdsbränning, det vill säga att en bestämd yta i skogen bränns av på ett kontrollerat sätt, kan vi efterlikna de naturliga bränderna och på så sätt gynna de arter som på olika sätt är beroende av bränder.

Var utförs naturvårdsbränningar?

Naturvårdsbränningar utförs både inom skyddade områden och inom skogsbruket som en del i ett frivilligt åtagande. Större, certifierade skogsägare med fastigheter på över 5 000 hektar har dock ett krav på att bränna fem procent av den areal som avverkas varje år på torr och frisk mark (Källa: FSC).  

Vid val av plats för bränning behöver man titta på vilket ställe som är lämpligast utifrån både biologiska aspekter och av säkerhetsskäl. I områden där exempelvis höga naturvärden och hotade arter missgynnas av brand undviks åtgärden. Samma sak gäller säkerheten. Områden där risken är stor att branden sprids vidare till andra områden undviks.

Hur utförs naturvårdsbränning?

En naturvårdsbränning är en riskverksamhet som kräver noggrann planering, där säkerheten för både människor och egendom är av högsta prioritet. Det är viktigt att hitta en dag när väder och vindar stämmer, vilket gör att bränningen ofta genomförs med kort varsel. Lämplig period under året är någon gång mellan maj och september. Bränningen genomförs ofta under en dag och sedan följer eftersläckning och efterbevakning i flera dagar efter. 

Här följer några viktiga faktorer att tänka på vid naturvårdsbränning:

• Informera allmänhet, närliggande fastighetsägare och lokala myndigheter i förväg om bränningen och dess syfte. Det ökar medvetenheten och minskar risk för missförstånd och oro.
• Bevattna området utanför bränningsområdet före bränningen. Tillgång till vattenslag ska finnas runt hela ytan. Sjöar eller vägar kan utgöra lämpliga gränser för området. 
• Planera bränningen noggrant och stäm av med räddningstjänsten så att de vet vilket område det gäller samt vilka som ska kontaktas om något händer (exempelvis grannar och turistinformation) . Strax innan start informerar räddningschefen SOS Alarm så att alla larmcentraler kan se var naturvårdsbränningen pågår. 
• Tidpunkten är viktig. Vissa växt- och djurarter kan vara särskilt sårbara under vissa perioder, som till exempel deras reproduktionsperioder. Om möjligt, undvik bränning vid dessa tillfällen.
• Utför bränningen när vindarna är lagom och i rätt riktning för att minimera risken för spridning och rökspridning. Blåser det från väst till öst anläggs branden ett par meter in i i den östra delen och får sedan brinna med vinden ut mot den östra gränsen. När elden har brunnit ut, tänds ett nytt eldband några meter längre in i området som får brinna åt det håll där det redan brunnit. Så fortsätter arbetet steg för steg, mot vinden. Det behöver alltså blåsa, men inte för mycket för då kan elden sprida sig okontrollerat. Mellan 1–5 meter per sekund brukar vara lagom.
• Luftfuktighet och temperatur påverkar bränningens intensitet och hastighet. Den optimala tiden för att efterlikna naturliga bränder är att anlägga naturvårdsbranden mitt i sommaren, men då är det också oftast störst risk och kan många dagar råda eldningsförbud.
• Kunnig personal med specifika ansvarsområden är avgörande. Vid vissa bränningar används också helikopter eller flygplan som flyger över området och kontrollerar branden.
• Eftersläckningsarbetet är ett av de viktigaste momenten. Då släcker man efter kanterna där branden har gått för att säkerställa att inte någon glöd finns kvar och kan sprida sig utanför området. Personal behöver finnas på plats så länge som det behövs för att inte riskera att branden får fäste på nytt. Det kan glöda och pyra i myrstackar eller i stubbar i många dagar efter en brand.

Var försiktig efter bränningen

Efter bränningen är området svart och sotigt under en period. Undvik att besöka skogen den närmsta tiden, eftersom risken för fallande träd och grenar är stor. Träd som brunnit av vid basen eller i rötterna kan falla ljudlöst vid minsta vindpust. Det finns också risk att det fortfarande pyr nere i marken och att kliva ner i exempelvis en glödande myrstack är inte att rekommendera. 

Vad händer med djuren vid brand?

En naturvårdsbränning har stor påverkan på djur- och växtliv på platsen och det är viktigt att tänka till när i tid bränningen ska utföras för att göra påverkan så liten som möjligt. För att ytterligare öka chanserna till överlevnad anläggs de flesta bränderna i slag från den ena kanten av området till den andra, vilket gör att de flesta djuren hinner fly. Dock finns en risk att vissa individer stryker med. Generellt är dock nyttan med bränderna långt större, eftersom de arter som missgynnas av brand är betydligt mindre hotade än de som gynnas. Efter en brand ökar dessutom ofta viltstammarna, eftersom de gynnas av att lövträd och buskar börjar spira.

Hur påverkas kulturlämningar?

När det gäller bränders påverkan på fornlämningar är kunskapen liten och endast ett fåtal studier har hittills utförts i Sverige. Det man har sett är att forn- eller kulturlämningar kan skadas genom att jorden omlagras eller stenskärvor spricker. Även träkonstruktioner och stybb i exempelvis kolbottar kan fatta eld och brinna upp. Men naturvårdsbränning behöver inte bara vara till nackdel för kulturhänsynen. En brand kan också göra så att vissa fornlämningar som exempelvis fångstgropar, vissa typer av gravar och förhistoriska boplatser framträder mer tydligt i terrängen.