Ordlista

Fleråriga gräslika växter med trekantiga strån. De flesta arterna återfinns i fuktiga miljöer. Till denna växtfamilj hör bland andra ängsull, säv och starr.

Den vanligaste markberedningsmetoden. Harvningen utförs med hjälp av skogsmaskiner där mineraljorden friläggs i 0,4–0,8 meter breda spår som dras upp parallellt med varandra. Harvningen gör att plantan eller fröet växer bättre och har större chans att överleva.

Det vanligaste måttet för yta i skogen. En hektar är 100 x 100 meter. Det går 100 hektar på en kvadratkilometer.

En åtgärd som utförs när planteringen eller självföryngringen misslyckats och inte gett tillräckligt många livskraftiga plantor. Då går man in och sätter nya plantor där det finns luckor och inga plantor växer.

Inom geologin är det en benämning på de olika lagren i en markprofil.

Ett bekämpningsmedel som användes inom skogsbruket för att bekämpa lövsly. Hormoslyr förbjöds på 1970-talet eftersom det innehöll fenoxisyror och dioxin, som kan orsaka bland annat fosterskador och cancer.

Beteckning för skogens utvecklingsstadium. Används bland annat i skogsbruksplaner. K1=kalmark före föryngringsåtgärder, K2=kalmar som har föryngrats, R1=röjningsskog lägre än 1,3 m, R2=röjningsskog över 1,3 m, G1=yngre gallringsskog, G2=äldre gallringsskog som uppnått lägsta ålder för slutavverkning, S1=yngre slutavverkningsbar skog, S2=mogen avverkningsbar skog som bör slutavverkas, S3=skog som är mogen att slutavverka men som bör sparas av till exempel naturvårdsskäl.

I Riksskogstaxeringens redovisning används i stället dessa huggningsklasser: K=kalmark, B1=plantskog <1,3 m, B2=ungskog 1,3-3 m, B3=ungskog >3 m, C=gallringsskog, D1=slutavverkningsskog >lägsta tillåtna slutavverkningsålder, D2=slutavverkningsskog >lägsta rekommenderade slutavverkningsålder.

Humiditeten motsvarar skillnaden mellan nederbörd och avdunstning. I humida klimat är nederbörden större än avdunstningen, i arida klimat är avdunstningen större än nederbörden.

Jord som består av organiskt material (nedbrutna djur- och växtdelar). Huvuddelen av det översta marklagret utgörs av humus.

Översta delen i marken. Består av döda djur- och växtdelar som fallit till marken och börjat brytas ner.

En mindre täkt där materialet som bryts (till exempel grus) används inom den egna fastigheten för eget behov.

Benämning på den planta som bedöms stå kvar efter genomförd röjning och bli en del i det framtida beståndet. Bedömningen av potentiella huvudplantor görs utifrån ett flertal faktorer såsom avsikt med det framtida beståndet, trädslag, skaderisk och vitalitet. En huvudplanta ska normalt utgöras av det eller de trädslag som lämpar sig bäst för marken.

Snabbväxande trädslag som framför allt odlas på åkermark. Hybridaspen är en korsning mellan den europeiska och nordamerikanska aspen.

Gammal metod för att förbereda ett kalhygge för en ny generation skog, där man tänder eld på avverkningsresterna och markvegetationen. På så sätt behöver plantorna inte konkurrera med så mycket annan vegetation. Hyggesbränning görs idag ofta i naturvårdande syfte.

Ett vagt formulerat uttryck för skogsbruk utan större hyggen. Till hyggesfritt skogsbruk brukar räknas metoder som blädning (i granskog), överhållen skärm (ofta i tallskog, där skärmen avvecklas först när ungskogen är etablerad), luckhuggning och kanthuggning (där luckorna är så små att de inte uppfattas som "hyggen").

Markberedningsmetod för sådd och plantering som förekom på 1970- och 1980-talen, där en maskindragen plog skapar meterdjupa diken. Idag är hyggesplöjning förbjudet, eftersom det orsakar mycket kraftig och bestående markpåverkan.

Röjningsåtgärd där småträd och buskar som kan konkurrera med den nya skogen och göra att den växer sämre tas bort på kalhygget. Röjning av underväxt kan också göras före avverkning, då är syftet också att underlätta den maskinella avverkningen.

Perioden mellan avverkning och plantering eller sådd. Om hygget får vila minskar risken för angrepp av skadeinsekten snytbagge. Nackdelen är att gräs hinner växa upp och konkurrera med plantorna.

Träd med större eller mindre håligheter. Hålträd är mycket värdefulla, eftersom de utgör boplats för en mängd olika insekter och fåglar.

Markyta där berggrunden är blottad och vegetationen består av ett sparsamt växttäcke av lavar och ett fåtal mossor. Även tallar och enbuskar förekommer.

Levande träd som lämnas kvar som naturhänsyn vid slutavverkning. Dessa är viktiga för många skogslevande arter och avsikten är att de ska finnas kvar tills de dör och bryts ner på naturligt sätt. Kallas även evighetsträd.

Mindre område med träd som lämnas kvar vid slutavverkning. Hänsynsytor hjälper många arter att leva vidare tills ny skog har växt upp.

De högsta träden i ett likåldrigt skogsområde. Vanligen avses träd vilkas höjd är minst 5/6 av beståndets övre höjd.

Avverkning där man glesar ut skogen genom att ta bort de största träden. Vid höggallring är medeldiametern på de uttagna träden större än medeldiametern i det kvarvarande beståndet.

En form av markberedning där jorden vänds upp i högar som plantorna planteras i. Det ger dem ett rejält försprång gentemot konkurrerande växtlighet.

Träd som lämnas kvar efter en avverkning. Högskärmens funktion är att skydda plantor mot frost, snytbagge och konkurrerande vegetation, och dessutom att sprida frö för naturlig föryngring. En högskärm står normalt kvar tills den nya ungskogen är etablerad och har nått frostsäker höjd.

Stam som brutits eller sågats av på någon eller några meters höjd. Högstubbar är viktiga för den biologiska mångfalden och vid avverkning brukar man därför lämna naturligt uppkomna högstubbar samt skapa högstubbar.

Beskriver höjdfördelningen på träd i en skog. Huvudtyperna är enskiktad skog (alla träd är ungefär lika stora), tvåskiktad skog (två tydligt avgränsade höjdskikt) och fullskiktad skog (träd av alla höjder finns blandade med varandra).

Kurva som beskriver ett träds höjdtillväxt under en tidsperiod på exempelvis 100 år.