Ståndortsplanering

Du behöver normalt inte göra alla delar av ståndortsbeskrivningen för att kunna fatta beslut om åtgärd, men ju mer du känner till, desto bättre kan du lyckas med din föryngring.

Vilka faktorer som är viktigast för föryngringen beror på situationen. Vegetationstyp, markfuktighet och temperaturklimat är alltid viktiga. Frostrisk, vind- och snöförhållanden, uppfrysning, försommartorka, snytbaggetryck, befintligt plantuppslag, rotröta i det gamla beståndet och risken för viltbete är faktorer du kan behöva väga in.

Vegetationstyp

Olika växtarter har olika krav på utbudet av växtnäring. Markens bördighet kan därför läsas av med hjälp av växttäckets sammansättning. Markvegetationen klassificeras i ett antal vegetationstyper. Använd verktyget Markvegetation.

Här är exempel på några vanliga vegetationstyper:

Örttyp 

Örttyperna kännetecknas av vissa mycket näringskrävande typarter som fördelas på högörter och lågörter. Dessa vegetationstyper är ofta de bördigaste. Det finns också en skala från den mest näringsrika Högört utan ris till Lågört med ris. Exempel på typarter för högört är högvuxna omrbunkar, brännässla, kärrtistel och ormbär. Som lågörter räknas bland annat blåsippa, ekbräken och harsyra.

Grästyper

Grästyperna delas in i den bördigare bredbladig grästyp och den mindre bördiga smalbladig grästyp. Kruståtel är det vanligaste gräset i den smalbladiga grästypen. Till denna typ räknas alla örter som inte tillhör klasserna hög- och lågörter.

Blåbärstyp

Blåbärsristypen är den vanligaste vegetationstypen på svensk skogsmark. Den är vanlig på frisk mark av medelbonitet.

Lingontyp

Lingonristypen och den fattigare kråkbär-ljungtypen förekommer på torrare och magrare mark. På torvmark kan man hitta fattigristypen, den minst bördiga ristypen.

Lavmarkstyp

Om lavar täcker mer än ¼ av bottenskiktet har man en lavmarkstyp. Dessa finner man på magra, torra marker.

Markfuktighet

Markfuktigheten är en av de viktigaste faktorerna för vilket trädslag och föryngringsmetod som passar bäst. När du bedömer markfuktigheten ska du undvika perioder med mycket regn eller långvarig torka. Markfuktighetsklassen ska ange hur fuktig ståndorten är under "normala" förhållanden.

Torr mark

Grundvattenytan ligger djupare än två meter. Kullar, markerade krön och åsryggar är ofta torr mark. Plan mark med tjocka lager av grövre jordarter, grovmo, sand och grus samt platåer och flacka partier inom högre belägna terrängavsnitt med grund jordlager utgör ofta torr mark.

Frisk mark

Grundvattenytan ligger på 1–2 m djup. Finns såväl på plan som sluttande mark. Inga vattensamlingar och du kan gå torrskodd i lågskor även efter en regnskur. 60-70 procent av den produktiva skogsmarken i Sverige utgörs av frisk mark.

Fuktig mark

Grundvattenytan ligger på mindre än 1 m djup. Finns på plan mark inom lågt belägna terrängavsnitt. Träden växer ofta på socklar och man kan ofta se tydliga rotben. Vattensamlingar efter snösmältning och regn kan ligga kvar under kortare perioder.

Blöt mark

Grundvattnet ligger i eller nära markytan. Dräneringen är dålig och du måste använda stövlar för att gå torrskodd. Barrträd kan bara undantagsvis bilda bestånd. Omfattar bara några procent av den produktiva skogsmarken. På blöt mark är skogsbruk svårt, och ofta olämpligt.

Trädens tillgång till vatten och näring - "Rörligt markvatten"

Trädens tillväxt ökar ofta ju längre ner i en sluttning de växer. Det kan finnas flera orsaker. En är att träden har närmare till grundvattnet längre ner i sluttningen, en annan att de har bättre tillgång till näring eftersom vattnet transporterar näring.

De här skillnaderna i bördighet i en sluttning har samlats i en faktor som kallas "rörligt markvatten" i boniteringssystemet. Det största vattenflödet utmed en sluttning sker dock som grundvatten. Markvattnet rör sig huvudsakligen neråt tills det når grundvattnet, sedan flödar grundvattnet neråt längs sluttningen.

Trots begreppsförvirringen fungerar klassningen i "rörligt markvatten" bra som en beskrivning på hur bördigheten varierar längs en sluttning.

Saknas (S): Krön, övre delen av slutning (30 m vid stark lutning >15 %, 40 m vid svag lutning, 5–15 %), plan mark >25 meter från sluttning

Förekommer under kortare perioder (K): Mellersta delen av sluttning, 30–100 m nedan krönet vid stark lutning, 40–150 m nedan krönet vid svag lutning.

Förekommer under längre perioder (L): Nedre delen av sluttning, >100 m nedan krönet vid stark lutning, >150 m nedan krönet vid svag lutning.

Markslag – torv- eller fastmark?

Din första åtgärd när du ska beskriva jordarterna är att skilja på markslagen fastmark och torvmark.

Fastmark

är ståndorter med mineraljord och/eller berghäll inom 30 cm djup från markytan. Om det finns torv i ytan räknas alltså marken som fastmark om torvdjupet är mindre än 30 cm.

Torvmark

är ståndorter som har ett torvlager djupare än 30 cm.

Jordart

Sättet på vilket det lösa jordlagret bildats utgör grunden för jordartsindelningen. Jordarterna är bra att känna till när du ska bedöma texturklass, vilket är grunden för många bedömningar om markens bördighet, vattenhållande förmåga, val av metod och trädslag.

Jordarten bestäms bäst i fält genom att gräva eller använda marksond. Markskärningar i diken eller grustäkter är bra platser för att bestämma både jordart och jordmån. Du kan också hämta information om jordart från geologiska kartor, även om den då är ganska grov.

Jordarterna delas in i följande klasser:

Morän

Krossat bergrundsmaterial och lösa jordlager som isen fört med sig och som sen avlagrats där isen har smält. Morän utgörs av osorterat jordmaterial, det vill säga mineraljorden består av en blandning av alla eller de flesta kornstorlekar från block till lerpartiklar. Morän är vår vanligaste jordart.

Sediment

Består av vatten- eller vindtransporterad mineraljord som sorterats efter kornstorlek och där oftast en kornstorlek dominerar.

Torv

Organiskt material, främst av döda växtdelar.

Mineraljordens textur

De olika texturklasserna kan delas in i tre grupper, gemensamma för moräner och sediment: Grovkorniga, medelgrova och finkorniga jordar. Grovkorniga jordar värms upp snabbare och är bra dränerade, men löper större risk att torka. Finkorniga jordar är täta, syrefattiga och värms upp långsamt, eftersom små markporer håller kvar mera vatten och har sämre syretransport. Med undantag för lerjordar är uppfrysningsrisken stor på finkorniga jordar. Finkorniga jordar löper mindre risk för uttorkning.

Mineraljordens textur (kornstorleksfördelning) har stor betydelse för markens vattenhållande förmåga. Den påverkar val av trädslag, bedömning av markens bärighet och risk för uppfrysning. Jordprov för bestämning av texturen tas från den gulbruna till roströda jorden som ofta hittas på 15–20 cm djup under humuslagrets undre gräns. Texturen bedöms med formprov eller utrullningsprov.

Formprov

Tryck ihop jordprovet mellan tummar och pekfingrar till en pyramid.

Jorden är formbar om pyramiden håller samman även vid en lätt stöt mot handen.

Utrullningsprov

Fukta jordprovet och rulla mellan handflatorna eller mot en pappskiva. Jorden är utrullningsbar om provet håller ihop vid en trådtjocklek som understiger 4 mm hos morän och 6 mm hos sediment.

 Texturklasser

Jorddjup

Jordlagrets djup påverkar tillgången på både vatten och näring. Det måste beaktas vid t.ex. valet av trädslag och markberedningsmetod.

Studera terrängen och förekomsten av synliga berghällar inom ståndorten och dess närmaste omgivning.

Mäktigt

Genomsnittligt jorddjup är större än 70 cm och berghällar saknas inom ståndorten och omgivningar med likartad topografi.

Tämligen grunt

Genomsnittligt jorddjup är mellan 20–70 cm och enstaka hällar förekommer inom ståndorten och dess omedelbara närhet.

Grunt

Genomsnittligt jorddjup mindre än 20 cm och riklig hällförekomst och relativt stor arealandel med berg i dagen. Ståndorten har låg produktivitet och delar av ståndorten avgränsas ofta som hänsynsareal i form av hällmark.

Allmänklimat – temperatursumma och humiditet

Klimatet i stort bestäms av beståndets geografiska läge och kan beskrivas av temperatursumma och humiditet.

Temperatursumman

Temperatursumma är ett uttryck för ståndortens värmeklimat. Den beräknas genom att summera samtliga dygnsmedeltemperaturer för alla dygn som överstiger +5°. Temperatursumman (T-sum) uttrycks i enheten dygnsgrader.

Temperatursumman är viktig för valet av trädslag och metod. Ju högre temperatursumma (varmare somrar och längre vegetationsperioder), desto mer krävande trädslag och provenienser kan du använda. Temperatursumman sätter också gränser för naturlig föryngring. Frö har svårt att mogna om temperatursumman är för låg. Använd verktyget Temperatursumma om du vet breddgrad och höjd över havet. Se också kartor via länkarna.

Beståndets exposition har också mycket stor betydelse, särskilt i kärvare klimat. På en skyddad sydvästsluttning kan det vara ett helt annat klimat än på en kall nordsluttning. Du kan därför behöva justera din temperatursumma.

Justera din temperatursumma, exempel

• Skyddad sydvästsluttning +100
• Sydsluttning +50
• Nordsluttning -50
• Exponerad nordostsluttning -100

Humiditet

Humiditet är skillnaden mellan nederbörd och avdunstning. Sydvästra Sverige och västra delen av fjällkedjan har hög humiditet, medan östra Götaland och östra Svealand har låg humiditet och risk för försommartorka.

Frostrisk

Frostskadad gran. Foto: Mats Hannerz.

Med verktyget Frostrisk kan du beräkna risken att drabbas av frostskador när du planterar gran.

Det är froster under vegetationsperioden som är farliga för plantorna. En väl invintrad barrplanta kan klara -50°C medan ett färskt granskott kan skadas vid någon minusgrad. Molnfria, kalla och vindstilla nätter på försommaren när utstrålningen är stor kan därför ge svåra skador.

Lokal erfarenhet är bäst för att bedöma frostrisken. Områden med svår nattfrost är till exempel sydsvenska höglandet och norra Uppland. Topografin, trädskiktet och marken gör att frostrisken kan variera stort på korta avstånd.

Frostrisken är i allmänhet störst där det samlas stillastående luft. Kalluften lägger sig närmast markytan i svackor och på plana partier. Frostrisken minskar därför med ökad höjd på plantorna. När ungskogen nått 1,5–2 meters höjd är det sällan någon stor risk för frostskador.

Stor frostrisk har du:

• på låglänta marker, i svackor och dalgångar
• på kalla marker, d.v.s. fuktiga finjordsrika marker
• på ytor med gräs eller lavar.

Det finns sätt att minska frostrisken:

• I första hand kan du lämna en högskärm av stora träd eller släppa upp en lågskärm av björk.
• I en sluttning kan kalluften ledas av med träd- och buskridåer eller diken.
• Tall är mera frosttålig än gran.
• Använd rätt proveniens. Undvik ortens proveniens av gran i södra Sverige. Använd härdigt material i norra Sverige. Läs i Val av Skogsodlingsmaterial.
• Markberedning och en upphöjd planteringspunkt ökar temperaturen närmast markytan.

Vind och snö

Vindfälld tallskog. Foto Mats Hannerz.

Risken för stormfällning är en viktig faktor vid återväxtplaneringen. Skärm- och fröträd är särskilt utsatta om beståndet är vindexponerat. Den tidigare röjnings- och gallringshistoriken spelar stor roll för hur stormfasta träden är (se länkarna till röjnings- och gallringsskogen). Angränsande bestånd och hyggeskanter kan också bli exponerade för vind efter hyggesupptagningen.

Kombinationen vind och blöt snö ger en stor risk för snöbrott. Snöbrottsrisken ökar om träden har trängts och har upphissade kronor.

Riskerna är ganska svåra att bedöma, men gör ett försök! Om stormrisken är stor bör du t.ex. vara försiktig med att ställa fröträd och skärmar. Träd som stått tätt och plötsligt friställs löper stor risk att fällas i vinden. En gradvis utglesning ökar chansen att träden ska bygga ut sina rotsystem och stammar så att de blir mer stormfasta (läs mer om skärm- och fröträdsställningar).

Liten till måttlig stormfällningsrisk:

Lågt belägen terräng eller mark i skydd bakom höjder. Objekt på plan mark eller i småkuperad terräng som är omgiven av sluten skog.

Stor stormfällningsrisk:

Mark som gränsar mot mindre sjöar och åkrar. Ståndorter på markerade höjdryggar inom i övrigt flacka områden, eller mitt i långa sluttningar.

Mycket stor stormfällningsrisk:

Mark som gränsar mot större sjöar, åkrar,öppna myrar och större kalhyggen. Mark högt upp på sluttningar och på krön.

Rätt trädslag på rätt plats

Ståndortsplaneringen ger ju underlag för beslut om föryngringsmetod, markberedning, skötsel och inte minst trädslagsval. 

I verktyget Val av trädslag och föryngringsmetod får du tips om var gran och tall passar, och hur de kan föryngras, när hänsyn tas till bördighet och markfuktighet.

I verktyget Var passar trädet? kan du för varje trädslag (även många lövträd) se var de passar med hänsyn till ljus, näring och vattentillgång.

Läs mer om Välja trädslag i barrskogen och Välj trädslag i lövskogen.