Idegran (Taxus Baccata)
Idegranen (Taxus Baccata) är ett viktigt trädslag på flera sätt, bland annat för sitt värdefulla virke och för den biologiska mångfalden. Barken kan också användas för framställning av ämnet Taxol, som används i olika cancermediciner.
Utseende
Idegranen blir ca 10–20 meter hög. Barren är 1–4 cm långa, blanka och mörkgröna på ovansidan och matta och ljusgröna på undersidan. Barken är brun, mjuk, tunn och fjällig.
Idegranens blommor är små och oansenliga och har en gul- eller grönaktig färg. De brukar slå ut i april. Honkottarna, som mognar i september, är röda och ser ut som bär. Bärens fruktkött är uppskattat av många fåglar, främst trastar, och det också på detta sätt som fröna sprids. Människor bör dock undvika att äta bären, eftersom dess frön är mycket giftiga. Giftet kan ge magbesvär, kramper och cirkulationsrubbningar. Även övriga delar av idegranen (bark, barr och trä) är giftiga och kor och framför allt hästar kan dö av att äta idegran. Rådjur och harar däremot verkar tåla giftet och tycker om att äta barren.
Idegranen är oftast tvåbyggare, det vill säga hanblommor och honblommor växer på olika individer. Men det finns enstaka exemplar som är sambyggare (tvåkönade). I sällsynta fall kan gamla, enkönade träd också övergå till att bli tvåkönade.
Utbredning och ståndort
Idegranen växer långsamt, är skuggtålig och börjar ofta som underväxt i annan skog. Trädet kan bli mycket gammalt. Sveriges troligen äldsta och största idegran växer vid Österslövs kyrka i Kristianstad och är 403 cm i omkrets. I Turkiet finns en idegran som är 26,5 hög och antas vara ca 4000 år gammal, och i Wales finns en idegran som är 10,75 m i stamomkrets.
Idegranen återfinns framför allt i kusttrakter på klippor, där den klarar av att växa ganska öppet och exponerat. I inlandet trivs idegranen i mullrik och stenig skogsmark i ganska skuggigt läge. Arten gynnas av kalk.
Idegranen förekommer spritt på västkusten i Bohuslän och norra Halland. På ostkusten finns den från mellersta Blekinge upp till sydöstra Gästrikland samt på Öland och Gotland. I inlandet finns den främst i Dalsland, samt på mindre lokaler i andra delar av södra Sverige.
Observationer av idegran enligt Artfakta, SLU Artdatabanken.
Hot
Idegranen blir allt mer sällsynt i de europeiska skogarna och om inget görs tros den på sikt kunna försvinna helt. Anledningen till detta är många. Till exempel betraktades den förr ofta som "ogräs" av skogsbruket och höggs bort. Den användes också frekvent till exempelvis kransbindning. Största hoten idag är att den huggs bort av misstag av skogsbruket och att den betas av rådjur. Ett annat problem är att den är väldigt dålig på att självföryngra sig. Ytterligare ett problem är en hybrid av europeisk och japansk idegran, som är populär i många trädgårdar och på kyrkogårdar. Denna art är mer busklik, vilket är en nackdel i skogliga sammanhang. När dess frömjöl sprider sig till den inhemska idegranen i skogen uppstår fler hybrider med sämre egenskaper.
Virke
Idegranens virke är tungt, elastiskt, hårt och röttåligt. Kärnveden är tydligt avgränsad och gulbrun till rödbrun i färgen. Splintveden är smal och gul i färgen. Den har tydliga, smala årsringar. Veden saknar både hartskanaler och kåda.
Ska idegranen användas som virke behöver den stamkvistas. Virket används ofta som fanér på engelska möbler. Dess seghet gjorde det särskilt lämpligt för tillverkning av pilbågar i förhistorisk tid. Till exempel hade stenåldersmannen Özi, som bevarats i Alpernas is, en pilbåge i idegran i sin packning.