Hyggesfritt och biologisk mångfald

Många förknippar hyggesfritt skogsbruk med något som är bra för miljön och den biologiska mångfalden. Sant är att hyggesfasen i trakthyggesbruket missgynnar många arter som är beroende av den skuggiga miljön och tillgången på substrat i skogen. Det gäller inte minst mykorrhizasvampar och mossor som lever i äldre skog, liksom hänglavar och en del fågelarter, bland annat mesar.

Blädat nästan lika bra som naturskog

En studie i södra och mellersta Norrland jämförde antalet naturvärdesarter i olika typer av skogar. Den fann att antalet arter i blädade skogar var nästan nästan lika hög som i naturskogarna, och betydligt högre än i yngre likåldrig skog.

Diagrammet är hämtat från Skogsskötselserien, Blädning, och baseras på en rapport från Skogsstyrelsen (Anders Dahlberg).

Vad händer på landskapsnivå?

Jämförelser mellan trakthyggesbruk och hyggesfritt skogsbruk görs nästan alltid på beståndsnivå. Där kan de hyggesfria alternativen utgöra värdefulla refugier för många skogslevande arter. Men vad händer i ett landskapsperspektiv om man använder hyggesfria metoder på större arealer?

Det vet vi inte, men forskare kan se en fara i att de hyggesfria metoderna i längden mest gynnar skuggfördragande trädarter. Pionjärträd som tall, björk och asp etablerar sig sällan i en fullsluten skog. På landskapsnivå kan skogen bli mer ensartad, medan en mix av hyggen med hänsyn och kontinuitetsskogar kan ge ett mer varierat landskap med utrymme för fler arter, även sådana som är beroende av ljus.

Ett annat argument för mer hyggesfritt är att skogen blir mindre fragmenterad. Ett hygge kan innebära en barriär för arter som sprids långsamt i den gamla skogen. Vid trakthyggesbruk blir då den generella hänsynen extra viktig för att skapa korridorer av orörd skog som binder samman områden där träden tagits ner.

Naturhänsyn är viktigt även i den hyggesfria skogen

Död ved och gamla träd är en bristvaror både i trakthyggesbruket och i den brukade hyggesfria skogen. I en skog som blädas eller plockhuggs på annat sätt skördas träden när de blivit stora och det produceras inte mer mängd ved på naturlig väg än i hyggesskogsbruket. I båda fallen är det viktigt att lämna, och gärna skapa, död ved, och att lämna gamla träd som naturvärdesträd.

Förmodligen är det en ännu större utmaning att märka ut och planera för naturvärdena i den hyggesfria skogen jämfört med trakthyggesbruket. Naturhänsyn är precis lika viktigt i båda skogsbruksformerna.

Inte bra för alla arter

En tät och skuggig skog gillas inte av alla arter. Många rödlistade skalbaggar är beroende av solbelyst död ved, bara för att ta ett exempel. Öppenmarksfåglar, ljusälskande växter och pionjärträd som etablerar sig på kal mark är andra exempel som skulle "drabbas" om all skog skulle skötas med hyggesfria metoder. Men faran är inte så stor - hyggen och öppna marker är knappast en bristvara i dagens skogsbruk, och kommer nog inte att vara det även om en större andel av marken skulle skötas med hyggesfria metoder jämfört med idag.

Kan gynna mykorrhizasvampar

Korktaggsvamp (släktet Hydnellum) till vänster. Fällmossa (Antitrichia curtipendula), en art som växer på klippor, stenblock och lövträd med rikbark i skog med hög luftfuktighet. Foton Jan Bengtsson.

Mykorrhizasvamparna lever i ett intimt samspel med sina värdväxter, som kan vara både träd och andra kärlväxter. Den här gruppen är förmodligen den som gynnas mest av hyggesfria metoder. Vid kalhuggningen försvinner ju deras värdträd, och det tar tid för svamparna att återetablera sig i den nya skogen, om de någonsin gör det. Här saknar vi fortfarande kunskap om hur snabbt återkoloniseringen sker. Om man lämnar hänsynsytor och hänsynsträd ökar chansen att svampar överlever hyggesfasen, men antalet svampar minskar direkt med antalet träd. Försvinner 95 % av träden så försvinner också 95 % av mykorrhizasvamparnas livsförutsättningar.

Mossor är känsliga för uttorkning

Mossor anses gynnas av blädningsbruk eftersom många arter är känsliga för uttorkning. Rödlistade mossor och signalartsmossor har svårt på hyggen även om det lämnats generell hänsyn.

Hänglavarna är bereoende av äldre träd

Garnlav (Alectoria sarmentosa) är rödlistad (NT, nära hotad). Den växer på grangrenar i gamla skogar. Plattlummer (Diphasiastrum complanatum). Foton Jan Bengtsson.

Hänglavar och lavar knutna till grov bark kan gynnas av hyggesfritt skogsbruk. Hänglavarna sprids genom fragmentering och kan etablera sig i ny skog, men de är beroende av att det finns äldre skog i närheten. Mikroklimatet i en flerskiktad skog kan också gynna lavarna. De är inte utsatta för vind, och samtidigt får de lite solexponering genom luckorna i den brukade skogen.

Kärlväxter är normalt ganska tåliga

Kärlväxter är förhållandevis tåliga, och bland naturvärdesarter bedöms att det finns ungefär lika många arter i brukad skog som i kontinuitetsskog. Däremot har flera arter sin starkaste förekomst i kontinuitetsskogen (den hyggesfria skogen). Guckusko och knärot är exempel på arter som missgynnas av kalhyggen, men de kan överleva med förstärkt hänsyn, och växa till sig när den nya skogen sluter sig.

Hyggen missgynnar skogslevande mesar

Fåglar rör sig över stora områden och är därför mindre beroende av enskilda bestånd. Däremot gynnas många skogslevande arter av fullskiktade skogar som bjuder både föda och skydd. Många skogsmesar missgynnas av hyggen, särskilt om de har ofullständigt lämnad hänsyn. Talltita är ett exempel på en art som har minskat, och där enskiktade skogar utan underväxt anses ha bidragit till nedgången.

Lavskrika är ett annat exempel på en art som gynnas av gammal skog, gärna sammanhängande i större områden.

Vi trivs bäst i skogen!

Svartmes. Foto Hans Olofsson.

Tofsmes. Foto Hans Olofsson.

Kungsfågel. Foto Hans Olofsson.

Talltita. Foto Hans Olofsson.