Viltskador på löv

Rådjur, älg, hjort, hare eller kanin betar gärna på löv, särskilt de ädla lövträden. Andra hot är gnagande djur som hare, kanin och sork. I södra Sverige är viltbetet ett av de största problemen mot ädellövskogens naturliga spridning och föryngring, och betesskadorna hämmar lövskogen även i övriga delar av landet. Vid plantering med lövträd är hägn nästan alltid nödvändigt. Viltskadorna innebär högre kostnader och mindre intäkter i brukandet av lövskogen.

Om man inte skyddar plantorna mot betskador kan man räkna med att de får nedsatt tillväxt och att det framtida beståndet får dålig virkeskvalitet. Plantorna kan också betas så hårt att de slutligen dör.

Stor risk för viltbete i ädellöv

Det finns inga viltsäkra platser. Rådjur och älg är vanliga i hela det område där det växer ädellöv. Dovhjorten finns spridd över hela södra Sverige, medan kronhjorten är vanligast i Skåne, norra Kalmar län, Östergötland och Södermanland.

I områden där ädellövträd är ovanliga blir betesskadorna ännu mer allvarliga. Det beror på att vilt föredrar att beta det som är ovanligt.

Måste lövet alltid skyddas?

JA - en lövföryngring behöver nästan alltid skyddas mot viltbete, oftast med hjälp av ett hägn. Det är bara i de sällsynta fall där man vet att viltstammen är låg och betesskadorna är små som man kan hoppa över åtgärder mot viltbete. Björk kan visserligen klara sig utan hägn, särskilt om den är naturligt föryngrad, eftersom den är så vanlig i landskapet. En plantering med förädlad björk kan dock drabbas hårt. Eftersom plantorna är extra värdefulla behöver de ofta skyddas. 

I områden där ett visst ädellövträd är mycket vanligt kan betet vara mindre allvarligt.

I vissa områden där viltstammarna är ganska låga och där bok är ett vanligt trädslag kan viltbetet på just bokföryngringar vara begränsade. Viltbetet upphör oftast när plantorna nått några meters höjd. Undantag är älgbete, som kan ske upp till 4-5 meters trädhöjd och råbockens fejning som kan ske på träd som upp till i alla fall fem centimeter i brösthöjdsdiameter.

Skillnad mellan trädslag

Nästan alla lövträdslag är begärliga för viltet. Ett undantag är al, som hamnar längre ner på listan för älg. Poppel verkar också vara mindre aptitlig.

I en blandskog med naturlig föryngring brukar man prata om RASE - rönn, asp, sälg och ek - som de mest utsatta.  Utöver ek är ask mycket begärlig för viltet.

Bok betas något mindre av rådjur men är istället ofta betad av hare.

Åtgärder mot viltskador - skogsvård

En snabbväxande planta når snabbare över den höjd där viltbetet börjar avta. En välmående och snabbväxande planta har också lättare att reparera betesskadorna. Å andra sidan betas välmående plantor mer än svaga och skadade plantor. De är ofta mer näringsrika, och rådjur och älg betar hellre av plantor med högt kväveinnehåll.

Exempel på åtgärder som höjer plantornas tillväxt kan vara att röja/avverka konkurrerande träd och vegetation (tänk på att gräs konkurrerar under mark också), att använda bättre plantmaterial, samt att göra en ordentlig markberedning. Gödsling är en åtgärd som direkt kan tänkas höja tillväxten men det är en oprövad åtgärd i plantskog av ädellöv och kan därför inte rekommenderas.

Ett högt stamantal är bra, både för att fler plantor kan överleva och för att andelen skadade stammar blir lägre.

Olika trädslag kan påverka betestrycket hos varandra. Ett exempel är att sitkaplantor som planterats nära ekplantor utgjorde ett bra skydd mot rådjursbetning.

Betesdjuren undviker helst stora öppna ytor, vilket skulle tala för större föryngringsytor.

Sorkskador kan motverkas genom att hålla marken ogräsfri.

Åtgärder mot viltskador - jakt

Storleken på viltbetet beror på hur många djur som betar. Antalet djur kan regleras med jakt, men för att det ska vara effektivt måste jakten kunna regleras över ett större område. Djuren "återinvandrar" snart om området är för litet. Rådjur anses vara svårare att reglera än älg. Kron- och dovhjort är däremot ganska stationära. Därför är det lättare att minska deras stammar med avskjutning.

Jakttrycket måste också hållas högt under flera år för att effektivt minska stammarna. Erfarenheter från Tyskland visar att de ädla lövträdens föryngring gynnas av en ökad avskjutning.

Åtgärder mot viltskador - stängsel

En effektiv metod är att hägna in föryngringen med nätstängsel. Det är dock svårt att utestänga allt vilt med nät. Älg eller vildsvin kan ofta bryta sig igenom nätet och därmed även öppna upp för andra viltslag. För att stängslet ska fungera effektivt krävs regelbunden tillsyn.

Bakom hägnet frodas mjölkört och lövplantor. Utanför är det renbetat. Foto Mats Hannerz.

Stängsel är en dyr metod. Den största posten är själva stängslet och kostnaden för uppsättning men i kalkylen måste även tillsyn och nedtagning tas med. På bra mark kan material och montering för 2 meter höga stängsel uppgå till 60 kr per meter (2006). Stängselkostnaden per planta ökar kraftigt när objekten blir små.

Tabellen visar ett exempel.

Kostnaden för att uppföra vilthägn med olika storlek. Här har vi antagit att material och arbete kostar 60 kr per löpmeter, att bestånden är kvadratiska och planterade med 2500 plantor per hektar.

För den självverksamme finns det finns sätt att minska stängselkostnaderna, bland annat genom att tillverka stängselstolpar eller genomföra uppsättningen själv.

Ett annat sätt som kan vara billigare är "minihägn". Förutsättningen för att använda dessa är att de plantor som man vill skydda är planterade i grupper, som till exempel kan vara en lämplig metod vid ekplantering. Plantgrupperna kan i så fall skyddas med små, enskilda hägn vilket kan vara billigare, speciellt om arealen är liten och om grupperna inte står för tätt.

En liten nätbur kan skydda enskilda plantor. Metoden kallas "Ståhlbur" efter Erik Ståhl, som ägnade en stor del av sitt yrke åt ekens skötsel. Foto Mats Hannerz.

Elstängsel har betraktats som otillräckligt mot rådjur och älg. Numera finns dock effektivare elaggregat som visat sig stoppa grövre klövvilt. Elstängsel kräver regelbunden tillsyn av trådar och batterier och passar därför bäst för föryngringar nära "kontoret". Ett fungerande elstängsel är ofta ett billigare hägn än ett nätstängsel. Elstängslet stänger dock inte ute harar och kaniner.

Använda stängsel ska tas bort

När hägnet har fyllt sin funktion och ungskogen har vuxit upp över betesbegärlig höjd ska hägnet tas bort och det är markägarens skyldighet. Det förekommer tyvärr att gamla hägn lämnas kvar i skogen. De bidrar till nedskräpning och risker för att djur och människor skadas, dessutom hindrar det framkomligheten.

Det är  bra att planera för nedtagningen redan när hägnet sätts upp, till exempel genom att underhålla den väg eventuella maskiner behöver köra för nedtagningen. Om materialet ska återanvändas bör det planeras redan vid uppsättningen, till exempel genom att spika nätet på en bräda som fästs på stolparna.

Alternativa viltstängsel

Ett stängsel av granslanor eller annat billigt virke har visat sig fungera bra. Det är billigt och lätt att sätta upp och ta ner. Nätet hängs upp i en tvärställd bock. En inflätad nockpinne överst fördelar tyngden.

Ett enklare viltstängsel med träslanor uppsatt utanför Kalmar. Foto Mats Hannerz.

Metoden klarar bukter och böjar utan svårigheter. Genom att spika fast ytterslanan i en stubbe klaras mycket skarpa vinklar.

Ett annat alternativ som provats i bland annat Halland är trästängsel byggt med spillvirke. En fördel med detta stängsel är att man kan slippa nedtagningskostnaden för ett trådstaket. Det håller inte ute de mindre djuren men kan fungera skyddande mot hjort och älg.

Ett egenbyggt trästaket som kan bukta runt träd och stenar i terrängen. Foto Olof Stenström, Hushållningssällskapet.

Åtgärder mot viltskador - avskräckande medel

Det finns många olika metoder som bygger på att skrämma bort eller avskräcka viltet. Vissa av dessa är tänkta att fungera på lite större ytor, som till exempel viltskrämmor som är rörliga modeller, eller vargurin eller fårull som är tänkta att avskräcka viltet genom lukt. Dessa metoder är dock bara verksamma under en kort tid tills djuren har vant sig.

Andra medel appliceras på de enskilda plantorna. Dessa medel avskräcker djuren från att beta på plantan antingen genom lukt och smak, eller genom konsistens. Nackdelarna är att varje planta måste behandlas, och återbehandlas inför varje säsong.

De avskräckande medlen kan bestå av olika eteriska oljor (t.ex. Arbinol), blodmjöl (t.ex. Gyllebo plantskydd) eller animaliska fetter och kryddor (t.ex. Trico). Cervakol Extra är ett medel som med sin konsistens avskräcker från viltbete.

Det är osäkert hur effektiva de avskräckande medlen är på lövträd, som ju kan betas i stort sett hela året.

De avskräckande medel som är godkända för användning beskrivs på Kemikalieinspektionens hemsida.

Åtgärder mot viltskador - stödutfordring eller inte?

En omdiskuterad strategi är att förse viltet med andra saker att äta genom stödutfodring med till exempel äpplen eller spannmål. Forskningen visar dock att stödutfordring visserligen attraherar viltet, men att den kan bidra till ökade betesskador på omgivande skog. En förklaring kan vara att jordbruksgrödor ofta är energirika men fiberfattiga, och djuren strävar  att utjämna fiberbalansen genom att äta lite extra av trädplantorna.

Klövviltet kan i stället hjälpas med naturligt foder i form av sparad sly i vägkanter, kantzoner mot vatten, och i kraftledningsgator. RASE, det vill säga rönn, asp, sälg och ek, ska alltid sparas. Det går också att midjeröja björk och tall så att viltet betar på dessa i första hand.

Om stödutfodring används under längre tid kan viltstammarna öka och problemen tillta.

Särskilda viltåkrar med arter som fodermärgkål och foderraps skapar både skydd och föda för viltet. En rätt placerad viltåker kan styra viltet bort från känsliga grödor och planteringar, men även här råder osäkerhet om hur de påverkar omgivande skogsplanteringar.

En variant av detta är att samtidigt med markberedning så in växter som kan tjäna som alternativ föda för vilt just kring plantorna. En sådan insådd kan även göras med växter som har ett taggigt och buskigt växtsätt och på det sättet fysiskt skyddar plantorna. Ek är exempel på en art som kan skyddas genom att den växer upp under taggiga buskar.