Alm (Ulmus glabra)

Det finns tre almarter som växer naturligt i Sverige. Almen (Ulmus glabra) är den vanligaste, medan lundalmen (Ulmus minor) och vresalmen (Ulmus laevis) bara växer vilt på Öland och Gotland. Almen delas ibland in i underarterna skogsalm (Ulmus glabra ssp. glabra) och bergalm (U. glabra ssp. montana).

Almsjukan har slagit ut stora delar av Sveriges almbestånd, och det är därför idag ovanligt att almen odlas aktivt som skogsträd. 

Utseende

Alm med blad och knoppar. De runda knopparna är blomknoppar. Bild Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Almen är ett 30-40 meter högt träd med rak stam och mörk, grov skorpbark. Kronan är tät med uppåtgående huvudgrenar med utböjda spetsar.

Bladen är hela med mycket korta bladskaft och en sned bladbas. Översidan är mycket sträv av små borstlika hår. Bladen sitter i ett och samma plan.

Almen har runda blomknoppar i nedre delen av skotten och smalare bladknoppar längre upp.

Almens frukter och blommor. Bild Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Almen blommar på bar kvist i slutet av april. Blommorna är samkönade. Frukten är en liten nöt omgiven av en oval vinge.

Vresalmen (Ulmus laevis) är ett mindre och knotigare träd. Det växer bara vilt på några lokaler på Öland. Illustration Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Utbredning

Skogsalmen växer vilt upp till Dalälven, men längre norrut finns spridda förekomster av den underart som ibland kallas bergalm. Skogsalmen finns mest i Mälardalen, Skåne och Västergötland. Den mindre lundalmen växer på Öland och Gotland medan vresalmen bara växer vilt på mellersta Öland.

Almen är det fjärde vanligaste ädellövträdet i Sverige med ett totalt virkesförråd på drygt en miljon kubikmeter.

Observationer av skogsalm från Artfakta, SLU Artdatabanken. Flera källor ligger bakom utbredningskartorna, men en viktig källa är Artportalen, där både allmänhet och experter rapporterar in observationer.

Almsjukan – stort hot

Almsjuka kan drabba alla inhemska arter av alm. Almsjukan är en svampsjukdom som förs vidare från alm till alm, främst via almsplintborren, men också via rotkontakt med smittade träd. Svampen orsakar stopp i trädets vatten- och näringsledningar, vilket leder till att almen börjar ”flagga” (vissna) och relativt snabbt därefter dör.

Almsplintborren övervintrar som vuxna larver i de angripna almarna. Det kan därför vara effektivt att från och med juli månad och framåt söka upp almar som drabbats och att avverka dessa under senhösten–vintern. Lättast att upptäcka om en alm är sjuk är genom att titta så att grenarna ser friska ut. På en smittad alm har löven på en eller flera grenar dragit ihop sig och vissnar så småningom.

Läs mer om almsjuka på Skogsstyrelsens webb.

Sedan några år tillbaka bedrivs resistensforskning på alm. Förhoppningen är att förädla fram almar som är resistenta mot almsjuka. Forskare efterlyser tips på friska, grövre almar med en brösthöjdsdiameter över cirka 15 centimeter som står i områden där almsjuka härjar och där det finns sjuka och/eller döda almar i närheten.

Läs mer om detta på Skogforsks webb.

Ståndort

Almen föredrar och växer bäst på friska, kalkrika marker med djupt jordlager och högt pH. Almen föryngrar sig däremot naturligt på de flesta marker, men den växer då dåligt. Trädslaget bildar normalt ett djupt rotsystem och är därför mycket stormtåligt. Almen räknas till de sekundära trädslagen, det vill säga att den klarar av att växa upp i en relativt skuggig miljö.

Virke

Foto Hans Fryk.

Almens virke har utmärkta tekniska egenskaper och virket kan användas för många olika ändamål. Den karateristiska färgen och grova teckningen gör almen till ett utpräglat modeträslag och efterfrågan varierar över tiden. Idag används virket framförallt till möbler, golv och snickerier.

Almen hör till de bandporiga träslagen och årsringarna framträder mycket tydligt. De små kärlen i sommarveden bildar vågformade band som ger veden en vacker textur. De breda märgstrålarna framträder i radialsnittet som glänsande, korta streck. Splintveden är gulvit, men ytan mörknar när den exponeras för ljus och syre. Kärnvedens färg varierar från ljust brun till mörkt chokladbrun.

Almens kärnved hamnar i samma beständighetsklass som granens, d.v.s. svagt beständig i kontakt med jord.

Datorbord i alm från Ölunds snickerier i Värentorp. Foto Anders Ölund.

Torkas varsamt

Almvirket är relativt lätt att bearbeta både för hand och maskinellt. Det kan vara besvärligt att klyva. Vid spikning och skruvning kan man behöva förborra för att slippa sprickor. Rakvuxet, kvistfritt almvirke har goda böjningsegenskaper och färskt virke går bra att svarva.

Vid alltför snabb uttorkning uppstår sprickor och virket blir skevt. Alla typer av ytbehandling, t ex betsning, målning och lackering ger ett gott resultat. Splintveden går att behandla kemiskt så att färgen får samma ton som kärnveden. Virket går också bra att limma. Vedens utseende gör att virket är väl lämpat för panel, listverk och köksinredningar. Av samma orsak används det till gevärskolvar, snideri- och svarvarbeten. Utseendet i kombination med den höga slitstyrkan gör virket utmärkt till parkett, trappor och trösklar. Virket kan också användas för olika typer av synliga bärande konstruktioner eftersom hållfasthetsegenskaperna är goda.

Vagnar och vattenkonstruktioner

Det största enskilda förbrukningsområdet har tidigare varit vagnmakeri - bl. a. hjulnav, axlar och övriga hjuldelar tillverkades nästan alltid av alm. Andra traditionella användningsområden är mangelstockar, kanonlavetter och likkistor. Speciellt kärnvedens goda hållbarhet under vatten gör att virket använts vid båtbyggeri och till olika typer av vattenkonstruktioner. Ett rörsystem av alm som anlades i London på 1600-talet var enligt uppgift helt oskadat när det grävdes upp på 1930-talet.

Almens hårdhet enligt Brinell

Källa: Svenskt Trä – Träguiden