Oxel (Sorbus intermedia)

Oxeln tros ha uppkommit för ca 6 000 år sedan i Sverige genom en korsning mellan rönn eller tyskoxel och vitoxel. Denna art finns endast naturligt i Norden.

Utseende och egenskaper

Oxeln kännetecknas av sin stora rundade krona och kraftiga stam. Trädet blir vanligtvis inte högre än 20 meter, men det är större och kraftigare än sin nära släkting rönnen. Bladen är 7–10 cm långa, dubbelt sågtandade och grunt parflikiga. De är mörkt gröna på ovansidan och har en silverglänsande, luden undersida. Barken är grå och slät när trädet är ungt, men utvecklas till att bli oregelbundet avflagnande med åldern.

En oxel lever sällan längre än 150 år. Sveriges största oxel har en stamomkrets på nästan sex meter och en diameter på ca två meter.

Oxel. Illustration: Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Bärande trädslag

Oxeln blommar med vita blommor under maj–juni, och bären mognar sedan under september. Bären är orangeröda, avlånga och har ett mjöligt, gulaktigt fruktkött med en sötaktig smak. De liknar rönnens bär, men är större i storlek.  

Utbredning och ståndort

Oxel växer naturligt upp till Norrlandsgränsen och längs norrlandskusten. Trädet föredrar mycket ljus och växer gärna i lundar, hagar och bergiga partier. Det gynnas av kalkhaltig jord och har ett djupt rotsystem som gör det motståndskraftigt mot vind.

Virke

Oxels ved är gulvit och saknar en tydlig kärna. Äldre träd kan utveckla en mörk ved i centrum som troligtvis är ett förstadium till röta. Virket är känt för att vara starkt, mycket hårt och tungt, vilket gör det svårt att klyva men också mycket slitstarkt. Trä från oxel har traditionellt använts till huggkubbar, kilar, verktyg och skedar. Tidigare tillverkades även tumstockar av oxelträ. Det har till och med tillverkats bowlingklot av oxel. Med en densitet på 0,6 är oxelträet det tyngsta och hårdaste inhemska trädslaget, vilket gör det eftertraktat av slöjdare.

Ekologisk betydelse

Oxeln räknas som ett naturvärdesträd på grund av dess betydelse för den biologiska mångfalden. Dess blommor är en viktig pollenkälla för många insekter, och de bär som sitter kvar under vintern utgör en viktig födokälla för många fågelarter såsom sidensvansar, starar och trastar. Oxelns grova ved och bark utgör också livsmiljöer för en mängd olika insekter.

Kuriosa

Oxelns bär är ätliga, men kan orsaka oönskade effekter. Carl von Linné noterade 1749: ”Bären äro smakelige at äta; men hafwa den olägenheten, at de förorsaka mycket wäder”, där wäder betyder gaser i magen.  Denna effekt har lett till att oxelbären på vissa platser kallas ”fisbär”.

I tider av nöd användes oxelbär för att dryga ut mjöl, medan de under goda tider förvandlades till sirap, mos och öl.