Rönn (Sorbus aucuparia)

Rönnen (Sorbus aucuparia) är en av RASE-arterna (rönn, asp, sälg och ek). Dessa trädslag har stor betydelse för den biologiska mångfalden och bör behandlas med försiktighet vid skogsåtgärder. Rönnens blad och skott hör till favoritfödan för älgar och rådjur, medan bären utgör en viktig vinterföda för många fåglar, särskilt trastar och sidensvansar. Även blommornas nektar och pollen attraherar flera arter av flugor, bin, humlor, andra steklar och fjärilar. Många arter av skalbaggar äter också själva blomman och flera fågelarter använder rönnen som boplats.

Genom att bevara och främja rönnen kan du som skogsägare bidra till en ekologiskt hållbar och artrik skogsmiljö.

Rönn. Illustration: Bo Mossberg från Den nordiska floran.

Utseende

Rönn är ett relativt litet träd som sällan blir högre än 15 m och högst 80 år gammalt. Den har en slät, grå bark som blir mer sprucken med åren. Bladen är mörkgröna, parbladiga och består av 9 till 15 småblad, vilket ger dem ett fjäderlikt utseende. Småbladen är lansettformade och sågtandade. Under hösten får bladen en röd-orange färg, vilket bidrar till trädets estetiska värde i landskapet.

Rönnen blommar i maj–juni med vita blommor som sitter i täta klasar och doftar behagligt. Efter blomningen utvecklas de klarröda bären, som är små äppelfrukter och mognar under sensommaren. 

Rönnen tillhör samma växtsläkte som oxeln, men de har tydliga skillnader som gör dem lätta att särskilja. Framför allt har bladen väldigt skilda utseenden: oxeln, till skillnad från rönnens parbladiga blad, har hela och flikiga blad som liknar ekens.

Utbredning och ståndort

Rönnen växer i hela Sverige, från Skåne i söder till skogsgränsen i norr. Den trivs på nästan alla typer av marker och är särskilt vanlig i blandbestånd där den kan anta både busk- och trädform. I sluten skog förekommer den ofta enbart som små buskar och skott. Historiskt var den ett av de vanligaste lövträden i våra skogar, men är idag mer ovanlig i produktionsskogen. Rönn klarar skugga bättre än asp, sälg och ek, varför man i större utsträckning kan hitta nyetablerade rönnplantor inne i skogen.

Rönnen är stormfast tack vare sitt djupgående rotsystem, vilket gör den motståndskraftig mot starka vindar.

Den är en pionjärart, vilket innebär att den snabbt kan etablera sig i öppna områden eller på mark som nyligen har störts, till exempel efter avverkning, stormfällning eller brand. Rönnen invandrade till Sverige tidigt efter inlandsisens avsmältning för cirka 12 000 år sedan.

Karta över rönnens utbredning i Sverige. Observationerna har gjorts från flera olika källor och återger inte den exakta utbredningen (Källa: SLU Artdatabanken 2024).

Virke

Rönnen är inget primärt trädslag inom skogsbruket, men den har ändå värdefulla egenskaper som gör den användbar inom olika områden. Virket kännetecknas av en ljust gulröd färg med en brun kärna, vilket ger det ett estetiskt tilltalande utseende. Det är hårt och segt, vilket gör det svårkluvet och bidrar till dess hållbarhet.

Traditionellt har rönnvirke använts till olika ändamål, såsom verktygsskaft, räfspinnar, tunnband, hjulekrar och skidor, där det anses ge ett särskilt gott glid. I norra Sverige, där ädellövträd är sällsynta, betraktas rönn som det hårdaste träslaget. Dess seghet och hårdhet gör det särskilt lämpligt för redskap som kräver styrka och motståndskraft. Rönnens virke är därför inte bara funktionellt utan också värdefullt inom hantverk och slöjd.

Kuriosa

Rönnbären, som egentligen är små äppelfrukter, är rika på C-vitamin och har använts inom folkmedicinen för att behandla skörbjugg och förkylningar samt som urindrivande medel. Idag används bären för att tillverka gelé och likör och grenarna och bären används ofta i olika dekorationer, särskilt under hösten. 

Enligt folktron sägs en riklig skörd av rönnbär betyda en snörik och sträng vinter, vilket visar på trädets koppling till väderfenomen.

Förr i tiden ansågs rönnen ha magiska krafter. Det var vanligt att infoga en bit rönn i båtar eller arbetsredskap för att skydda mot onda makter. Flygrönnar, som växer i grenklykorna på andra träd, ansågs ha särskilt starka magiska egenskaper.

Rönnen ansågs också ge skydd mot åska, troll, häxor och andra onda naturväsen, och det var vanligt att hänga upp kvistar med bär i stallar som skydd för boskapen.