Hydrologi - vattenrörelser i landskapet
Även om man lägger ner tanke och möda på att hitta en bra, torr, linjeföring så utgör diken en viktig del av vägkonstruktionen. Dikena tar hand om ytavrinningen på vägen och rörligt markvatten i omedelbar anslutning till terrassen så att terrassen blir torrare. Det vatten som samlas upp i dikena får aldrig stå kvar i dikena, utan diket skall ha en sådan lutning att vattnet rinner undan. Vattnet leds sedan under vägkroppen i en avloppstrumma och får infiltrera på skogsmark. Avloppstrummor läggs i sänkor där vattnet annars blir stående.
Dåliga vägar beror oftast på dålig dränering
En av de vanligaste orsakerna till dåliga vägar är att dräneringen är otillräcklig. Vid de inventeringar som vi gjort på skogsbilvägar (det är ett mycket begränsat urval av vägar som inventerats, men bilden stämmer väldigt väl med vår vardagliga uppfattning), så har majoriteten av vägarna dräneringsproblem. Problemen består av felaktiga lutningar på diken, diken som delvis eroderat igen, vegetation som hindrar flöde i diken, felaktigt lagda eller skadade avloppstrummor och skadade dikesslänter.
Schematisk längdprofil av en väg. Avloppstrummor läggs i det här fallet längst ner, vid anslutningspunkten, och i en lokal sänka. På två andra ställen gör höjdskillnader att vatten skulle kunna ansamlas. I den här lösningen har diket sänkts, istället för att lägga fler trummor. För att kunna göra det gäller det att ha bra kontroll på avvägningen. Ett alternativ hade varit att lägga in ytterligare avloppstrummor. Illustration Per Hallgren.
Använd lutningsmätare i svårläst terräng
I områden med mer komplicerad topografi, småkuperad terräng bör man göra en bedömning av topografin i fält, för att bedöma trumlägen. Mest noggrant blir det om man använder avvägningsinstrument. Ofta kan man däremot göra en bra bedömning med enbart lutningsmätare. Man mäter då lutningen med lutningsmätare med jämna mellanrum, och kontrollerar på så sätt att den uppfattning man har om terrängen stämmer. Det är lätt att underskatta hur marken lutar om man inte mäter med jämna mellanrum.
Den exakta placeringen av trummor och avvägningen av diken sker i samband med att man bygger vägen. I enklare fall gör vägbyggaren en bedömning och placerar trummorna efter ögonmått. Man tar då hänsyn till hur vattnet rör sig i samband med grävningen.
Om släntlutningen är för brant minskar stabiliteten i terrassen
Ett blötare klimat kan göra att terrasserna blir blötare, även där dräneringen fungerar. Detta påverkar hållfastheten i terrassen. Ett sätt att kompensera för detta är att ha flackare släntlutningar, då ökar stabiliteten i terrassen. Vid våra inventeringar ser vi ofta att släntlutningen är alltför brant.
Enligt de flesta vägbyggnadsinstruktioner som används i skogsbruket (t ex Skogsstyrelsens anvisningar för byggande av skogsbilvägar klass 3 och 4) får släntlutningen inte vara brantare än 1:2 (50 %). Många vägar har i dag antingen anlagts med för brant släntlutning eller tryckts ut så att släntlutningen är närmare 1:1 än 1:2! För klimatanpassade vägar rekommenderar vi idag samma släntlutning som för vägar i klass 1 och 2 nämligen 1:3. Det gör att det går åt lite mer terrassmaterial, men det finns flera tekniska fördelar. Förutom att stabiliteten ökar så ökar också dikets kapacitet att ta emot vatten, och vattenytan kommer därför att ligga lägre i diket vid intensivt och långvarigt regn.